En doft börjar sällan med en formel. Den börjar med en mening – ”en solig eftermiddag med ett iskallt glas persikote i handen” – och sedan tar det ett år att komma dit. Jag jobbar i satser om tio till tjugo varianter, numrerade, med anteckningar om vad som är fel.
Steg 1: riktningen.
Fem till tio grova blandningar, bara för att hitta åt vilket håll doften ska gå. Här är ingenting balanserat. Jag letar efter en enda sak som är intressant nog att bygga vidare på.
Steg 2: hundratals små justeringar.
Sedan flyttar jag en procent i taget. Mindre vanilj, mer ambroxan, tillbaka igen. Nittio procent av arbetet ligger här, och ingenting av det syns i den färdiga produkten. Runt 200 provflaskor per doft är normalt.
”Om jag inte känner skillnad på två varianter är ingen av dem klar.”
Steg 3: huden, inte pappersremsan.
En doftremsa säger nästan ingenting. Varje kandidat bärs i hela dagar, av mig och av några som säger vad de tycker utan att linda in det. Det är då man upptäcker att timme fyra är tråkig.
Steg 4: mognad.
Färdig blandning får stå i veckor innan den flaskas – oljorna behöver tid att gifta sig. Att skynda på det steget är den enda genväg jag testat som märks direkt i flaskan.
Vad som händer med resten.
De hamnar i en låda i verkstaden. Några blir nästa doft om två år, de flesta blir ingenting. Handgjort i små satser betyder också att det mesta aldrig får ett namn.
